• 177,277 / 1,369,109
  • 85 / 7,878
  • 875 / 54,897

Gör som jag säger och inte som jag gör – suicideduo med Bena.

Jag hade länge haft funderingar på att hänga någon form av suspension tillsammans med min man bena. Helst av allt ville jag hänga en tandem där han skulle hänga i en superman och jag i en coma under honom. En coma kändes dock väldigt avlägsen för mig, det kändes främmande och skrämmande med krokar på kroppens hela framsida. Alla historier om hur speciell, intensiv och, för vissa, obehaglig coman kan vara gjorde mig också tveksam. Men ändå, så vackert, vilken upplevelse att dela.

Efter mycket självrannsakande och funderande insåg jag dock att jag ej var redo för en coma. Jag hade visserligen hängt två suicide och två knee innan men en coma, nej, det kändes för övermäktigt. I stället bestämde jag mig för en suicideduo. Inte så originellt kanske, men något jag kände mig mogen för och ett beslut som kändes bra. Bena, min man, sa inte emot utan tyckte att det skulle bli kul. Han har hängt ganska många gånger och är inte svår att få att testa nya grejor.

Bena började planera för det praktiska kring hängningen. Köpte material och bokade lokal och jag började förbereda mig mentalt. Innan jag genomför en suspension genomgår jag oftast en lång psykisk process och egentligen är jag nog aldrig riktigt säker på om jag ska hänga förrän precis innan det är dags. Den här gången var inget undantag. Jag ältade och ältade men jag var samtidigt berusad av vad jag planerade och hoppade att jag skulle genomföra. Det kändes riktigt roligt och som en stor utmaning. I en duo är det ju så att om den ena går upp så måste ju även den andre upp och det är svårt att backa ur, både fysiskt och psykiskt.

Två veckor innan planerat datum blev jag brakförkyld och trots att dagarna gick så vägrade infektionen att ge med sig. När det väl var dagen innan planerad hängning så var min kropp så sliten av förkylningen att jag knappt orkade stå upp längre. Det var alltså nu jag borde ha ställt in allt vad som har med suspension att göra, istället släpade jag min trötta kropp till Folkets park där vi hade hyrt lokal. Anledningen till att jag valde att genomföra hängningen trots min dåliga fysiska kondition var att det kändes omöjligt att låta bli när jag hade förberett mig under en så lång tid. Mentalt var jag totalfokuserad på vad jag hade framför mig, det var bara kroppen som inte hängde med riktigt. Det kändes uteslutet att åtminstone inte pröva. Ett mycket dumt beslut skulle det visa sig.

Jag hade bestämt mig för sex krokar och Bena för två och vi skulle hänga i varsin liten rigg som i sin tur hängde från en lång rigg. Tyvärr hade vi ingen spinning beam och skulle därför inte ha möjlighet att snurra speciellt mycket.

Förutom Bena var även min kompis Ulrika samt mitotim, missannthrope och hex29a på plats för att hjälpa till både praktiskt och med psykiskt stöd. Även andra personer fanns i lokalen men det var dessa personer som var av betydelse för mig när jag skulle hänga.

Så var det dags att sätta krokarna. Bena rengjorde min rygg och gjorde märken med en penna. Tillsammans med Mitotim skulle han sätta de sex krokarna i tre omgångar. Ulrika höll mig i handen – hårt! Så sattes de första två krokarna och precis som med de andra krokarna jag satt efter min förlossning så gjorde det riktigt ont. Den här gången var det dock en viss skillnad, det gjorde riktigt jävla skitont. Jag tappade nästan andan av smärtan och tryckte Ulrikas hand tills den blev alldeles vit. Blev tvungen att vila en lång stund innan jag orkade fortsätta med resten. Så, två krokar till. Den ena gick snabbt men den andra ville inte genom riktigt och gick riktigt långsamt att sätta. Jag kände hur den rörde sig under huden, hur den letade för att hitta ut och jag hörde Mitotim stöna bakom mig. Nu var smärtan olidlig, mina tårar rann och det svartnade framför ögonen. Långt bort hörde jag Benas och Ulrikas lugnande ord och tillslut kände jag kroken tränga genom hudens ytterskikt. Jag var närmast panikslagen men försökte fokusera på andningen och lyckades lugna ner mig, kände dock att jag inte klarade att ta emot de sista två krokarna och bestämde mig för att hänga i endast fyra.

Medan jag vilade och försökte fokusera på vad som komma skulle så blev Bena krokad, som vanligt snabbt och lätt. Känner vissa personer ingen smärta?

Nåväl, Mitotim riggade oss, först mig och sedan Bena. Hex29a höll i repet och så fort alla linor var på plats så började han långsamt dra oss uppåt. Det tog dock totalstopp. Jag försökte stretcha huden och vänja kroppen vid smärtan, men det gjorde bara ont. Jag trippade runt på tå och höll Bena i händerna, men kunde inte släppa marken. Vi stod så nära varandra och jag kunde se min egen smärta spegla sig i hans oroliga ögon. Uppgiften kändes totalt övermäktig men jag ville så gärna och jag klöste Bena i armarna i försök att få stöd för att komma upp. Ulrika och Mitotim försökte hjälpa mig upp genom att lyfta mina ben medan jag stödde mig på Benas armar, men det fungerade varken för mig eller för Bena. Istället försökte jag pressa mig upp på Ulrikas och Mitotims armar men det gjorde bara ont, obeskrivligt ont. De pressade mig uppåt men kroppens tyngd pressade mig tillbaka, jag kände mig tung som bly och krokarna slet i huden. Till slut kom jag upp och försökte hoppa och gunga lite men kroppen skrek: NEJ! NER, NER! Jag höll Bena i händerna och försökte få lite av hans energi. Jag försökte motarbeta smärtan och låtsas som om den inte fanns men ingenting fungerade. Jag fick ingen energi, smärtan vägrade ge med sig och jag blev snart nerfirad och omhändertagen medan Bena blev omkopplad till en annan rigg så att han kunde köra en singelsuspension.

Det blev alltså ingen glädje denna gång och ingen fantastisk, gemensam upplevelse för mig och Bena. Istället blev det en panikfylld, okontrollerad och smärtfylld upplevelse som jag inte önskar någon. Inte ens min aftercare, som jag brukar uppleva som tämligen smärtfri, var som den brukade. Krokarna brukar i vanliga fall glida ut snabbt och lätt och utan att det känns något speciellt men nu gjorde de, som allt annat denna dag, ont och den sista krokan satt som berget. Mitotim hade stora problem att få ut den, men den satt stenhårt, han slita av alla krafter och tillslut så gav den med sig och gled ut. Långsamt, långsamt kände jag hur stålet rörde sig inuti mig och lämna kroppen. Det var en befrielse när alla krokar var ute men kroppen kändes tung och trött. Jag blev tvättad och omplåstrad och fick ligga en lång stund på bänken och vila innan jag orkade resa mig. Min enda tanke var: "Varför i hela fridens namn gav jag mig in på det här? Aldrig mer!!!!!!"

Gör som jag säger och inte som jag gör. Häng aldrig suspension när du förkyld, bakfull eller på annat vis i dålig fysisk form. I bästa fall, som i det här, får du bara en dålig upplevelse...

Jag hoppas att jag inte har skrämt någon genom att berätta min historia. Även om inte just den här var det, så kan en suspension vara en fantastisk upplevelse och någonting som jag verkligen vill rekommendera till den som känner sig nyfiken och sugen. Viktigt är dock att tänka på att förbereda sig noggrant både fysiskt och psykiskt och att lyssna på din kropp. Är inte kroppen redo så får du garanterat ingen bra upplevelse.

Tilläggas kan att jag repade mig ganska snabbt och det tog bara ett par månader innan jag var på krokarna igen och hade en fantastisk superwomansuspension.

Details

submitted by: Anonymous
on: 02 Feb. 2007
in Ritual

Use this link to share:


Artist: Concrete+Jungle+Tribe
Studio: +
Location: Malm%F6%2C+Sweden

Comments (0)

add a comment

There are no comments for this entry

Back to Top