• 41,354 / 1,384,053
  • 22 / 10,285
  • 891 / 54,915

Mitt armband på handleden. Vackert och blodigt...

Vid fem i sex fredag kväll kom jag till Barbarella. Jag hade just varit med ett par vänner på systemet, och de gick till kungsparken och satte sig i sällskap med en massa öl sålänge.

För 2½ år sedan gjorde jag en hemmagjord scarification rund handleden, som ett armband, med ett sketet vanligt rakblad. Något jag ångrar så smått nu, men det är riktigt snyggt ändå, och det är ju ändå där redan, så varför inte göra det bästa av det? Så, jag var där för att låta Måns ordna till den, så att det blir jämnt och rakt hela vägen runt och så.

Måns hade redan gjort i ordning allting. Jag satte mig ner och pustade och flämtade en stund, lättad över att få slippa ifrån den okristliga värmen, medan Måns gjorde i ordning det sista, och Ola stängde och låste. Jag gick in och lade mig på en brits, och vi pratade lite om hur det ska göras och sådär. Ola tog kommandot över min kamera och fotade lite då och då, då han inte assisterade Måns.

Måns satte igång; det behövde inte förberedas så mycket, då det mest bara var att fylla i de ärr jag redan hade. Inför första snittet så lutade jag huvudet bakåt, tittade i taket, slappnade av, och var beredd på det värsta. Men det gjorde inte alls så ont som jag hade trott. (Det kom senare...)

Han jobbade sig sakta och noggrant runt min handled. Vi pratade om ditt och datt under tiden, mest scarification och relaterade ämnen. Piercing och tatueringar. Mentaliteten bakom.

Det gjorde aningens mer ont då jag tittade på när han skar, av någon anledning. Så jag tittade i alla fall inte hela tiden. Koncentrerade mig mer på att känna efter och verkligen känna smärtan; riktigt intressant faktiskt. Och att prata med dem. Och att kolla på Ola. Han är ju bamsesnygg. Har jag inte direkt tänkt på innan.

Tog en liten paus. Satte mig upp och drack lite cola, snurrig och inte jättelångt ifrån att svimma. Vilket inte var det konstigaste i världen, förvisso.

På'n igen.

Det var först då Måns nådde "undersidan" av armen, insidan av handleden, som det började göra ont, vilket ju bara är naturligt; "utsidan" av armarna t ex är ju mindre känsliga än insidan, för att det är den delen av dem man skyddar sig med då det nalkas en fara. Man hör ju aldrig, som Måns sa, "det är lugnt, jag slog mig inte, jag landade på pungen!" Likadant blev det på insidan av handleden, som jag knappt vågat röra när jag gjorde det själv. Ont gjorde det, och fel såg det ut. Man ska liksom inte blöda där, då är något fel.

Jag klantade mig när jag gjorde det själv, så det blev lite snett och sådär. Något Måns nu åtgärdade, när han tagit en vända hela vägen runt. Han gjorde vissa snitt lite längre för att jämna ut och så. Och det var nu, när han skar för en andra gång, som det började göra riktigt ont. Oh god.

Men då var faktiskt det värsta över. Något jag inte trodde, och som det inte heller verkade på Måns och Ola. "Det sista sen ska vi gnugga in salt i såren, för att irritera och bättra på ärrbildningen." Det ser jag fan inte fram emot. Det kommer nog suga rätt rejält. "Ja... Det kommer det." Åh vad betryggande sagt, pojkar. Men, det var inte alls så farligt som jag trodde ändå. Först kändes det inte alls. "Det här går ju hur bra som... aah... nu börjar det ko... aah!" Det kändes mer och mer och mer och... sen ännu lite mer. Men det gick bra, varade bara en kort stund, och sköljdes bort med kallt vatten sen. Mmm...

På med ett litet förband, fick en liten påse med godsaker, som fler förband och dylikt. Pratade en stund om piercingar med Måns, och han städade upp under tiden. Betalade (blott 300 kr!), tackade så mycket, och gick. Glad, adrenalinhög, och skakig som tusan.

Gick till kungsparken, direkt, och drack en massa alkohol, som ju är blodförtunnande. Skitbra! Men skit samma. Det blödde inte någonting mer, och jag mådde toppen, så det måste ju varit bra gjort. Kvällen fortsatte, med mer öl, pizza, biljardspel, ännu mer öl, och som avslutning på den, "BASEketball" och chips.

Jag såg igår när jag tog av förbandet att det är lite ojämnt. Längden på snitten är inte helt hundra. Jag ska gå tillbaka om 1-2 månader och toucha upp den (det ingår i priset), men funderar på om jag ska skita i att jämna till den då ändå, utan bara skära om som det är nu. För ju mer jag tittar på den nu, desto mer tycker jag om det faktum att den inte är helt perfekt jämn hela vägen runt. En scarification ska inte vara helt perfekt, det är ju lite av charmen.

Det var ju problemet och anledningen till att jag gick till Barbarella med den från första början, att den var ojämn. Men den var inte ojämn på ett snyggt sätt, vilket den är nu. Bandet är rakt nu, men bredden varierar lite; det är lite "vågigt".

Idag söndag så... what the hell? Det gjorde inte alls vidare ont att gnugga med salt idag. Jag funderar på att köpa mig en tandborste eller något, att gnugga in med, så jag river upp skorporna samtidigt, så att saltet verkligen kommer in i såren.

Det ser om inte annat jävligt läckert ut idag. Rött, blodigt, svullet, lite skorpor på sina ställen, men för det mesta fortfarande öppna sår.

Bilder på väg till BME så snart de framkallas.

Kommentarer är alltid trevligt. Tack och bock till er två som orkat läsa så här långt.

Details

submitted by: Anonymous
on: 29 Aug. 2002
in Scarification

Use this link to share:


Artist: M%E5ns
Studio: Barbarella
Location: Gothenburg%2C+Sweden

Comments (0)

add a comment

There are no comments for this entry

Back to Top